Kategori: Gästdagbok

Lördag 30 maj

Sista dagen på den här vistelsen inleddes med en hyfsat rejäl försovning. Väckarklockan stod på kl 5 (en liten sovmorgon hade jag redan planerat) men inte förrän 07:40 blev jag väckt och tumlade sömndrucken ur sängen. Snart framkom det dock att det hade regnat större delen av morgonen och inte förrän vid sju hade det hållit upp och några nät dragits upp. Och tänk, direkt började det trilla in fågel! Härmsångare, trädgårdssångare, grå flugsnappare, och i fält sågs både grönsiskor och stenknäck. Allt är relativt – lördagen var den klart bästa under vår vecka, men när vi lade ut från ön vid elvatiden hade det ringmärkts totalt 30 fåglar vilket inte är mycket att skryta med. Ändå känns det så typiskt, så typiskt att den bästa morgonen ska inträffa samma dag som man ska åka hem, när man måste packa och städa och ägna sig åt en massa annat än fåglar, och det är inte första gången jag upplever det här ute.

Det kom ett par småskurar till under förmiddagen så näten fick åka upp och ner några gånger. Svarthättor, rörsångare och en ny ung rosenfinkshane letade sig in (även denna utan rött). Mellan rundorna passade jag på att snabbpacka och duscha och raka mig. Jag gick en sista nätrunda precis när vi skulle åka, bagaget var instuvat i båten och skepparen stod färdig på bryggan, men plötsligt stod jag som förstenad. En liten fågel flög upp ur buskarna bakom Hönshuset och satte sig i några flädergrenar som stack upp ur slånet, och i någon sekund tittade vi på varandra innan den flög vidare, mästerligt undvikandes våra nät. Det här är vad jag tyckte mig se: en lite större sångare, storlek typ svarthätta, med blekt sandbrun ovansida och ljusa (kanske skära?) ben, ljust ögonbrynsstreck. Näbben kändes inte jättelång. Kanske kanske hade den mörk tygel, och så tyckte jag mig ana en mycket svag streckning på haka och bröst. Den hade upprätt hållning och slog ett par gånger tydligt nedåt med stjärten innan den lyfte. Sammantaget är detta svårt att få ihop till något entydigt, och i ögonblicket efter att fågeln försvann famlade jag desperat efter att få grepp om vad jag faktiskt hade hunnit se, så jag kan inte lova att allt ovanstående stämmer. Men känslan jag fick direkt när jag såg den var att det var någon av de sällsynta Iduna-arterna, de som tidigare hette Hippolais. Eksångare, stäppsångare? Tyvärr hann vi inte stanna och eftersöka den, men jag hoppas verkligen att de som är kvar får se den igen eller fånga den så att jag får veta vad det egentligen var jag såg, att jag inte bara inbillade mig hela grejen. Att det ska vara så svårt att tro sina ögon! En häftig adrenalinkick var det i varje fall.

Nu sitter jag på ett tåg genom ett regnigt Sverige, tillbaka till verkligheten, och begrundar min Nidingenvecka. En vecka utan några stora mängder fågel, varken i fångsten eller i fält, men med en rolig blandning av arter och upplevelser. Väder är som väder är, och på Nidingen rättar man sig därefter, vilket också är en del av charmen. Det var fantastiskt att äntligen få komma tillbaka till det här paradiset i Kattegatt; jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge innan jag kommer dit igen. Och jag vill uppmuntra alla er som läser, som tycker att det verkar lite spännande att prova på, att boka in er för en vecka. Alla är välkomna, oavsett förkunskaper och erfarenhet. Gå bara in på fågelstationens hemsida och ta kontakt med vår bokningsansvarige. Nidingen måste helt enkelt upplevas!

Fredag 29 maj

Den uppmärksamme läsaren minns att jag igår förvarnade om havsfågel. Det är kul att för en gångs skull ha lite rätt! I gryningen konstaterades snabbt att näten inte kunde sättas upp så vi fick sova någon extra timme, men vid halv sex masade jag mig ut. Det blåste på bra men när det blåser från sydväst, vilket är den bästa havsfågelvinden, står man fint i lä precis utanför dörren med god utsikt över havet i nordväst. Oftast är det åt det hållet man bör spana, även om man inte helt ska glömma bort att spana österut efter fåglar som passerar innanför Nidingen.
Ganska snart blev det uppenbart att det hände lite mer än vad det gjort tidigare dagar. Just när jag kom ut slickade en stormfågel strandkanten – läckert! – och regelbundet gick det förbi någon havssula och sillgrissla. En flock sjöorrar passerade långt ut och några tornseglare detsamma svepte fram tätt över havsytan. Men så plötsligt fick Janne syn på en lira. Att skåda över öppet hav är inte lätt; att förklara för någon annan vart de ska titta är ännu svårare men Janne försökte så gott det gick. Jag fick ögonen på fågeln ganska tidigt men tappade den snabbt igen och det tog ett tag innan jag återfann den. Jizzen var väldigt klassisk – långa smala vingar som hölls helt stela, fågeln seglade fram över vattnet och gick regelbundet upp en bit mot vinden och för att sedan snabbt gira ner i en vågdal igen. Upp, ner, upp, ner i bågar. En lira, helt klart. Vad gäller art finns det inte så mycket att välja på i Sverige, egentligen är det bara grålira och mindre lira som ses här regelbundet, och både årstid och storlek talade klart för mindre lira. Dessutom hann Janne se att den hade mörk ovansida och ljus undersida vilket lade den sista pusselbiten på plats. Det här var bara andra gången jag såg en lira i Sverige (även den första var mindre lira på Nidingen)!

Även lite annan fågel var i rörelse. Ur Grindoxeln stötte vi en turkduva som sedan höll sig kvar på ön hela dagen och på Playan var det full fart. I den färska tången som spolats upp under det senaste dygnet gick elva roskarlar bland skärsnäpporna, och i luften ovanför vågorna som bröts mot stranden hängde måsar och tärnor som gick ner då och då för att snappa åt sig något ätbart. Bland dem var en ung silvertärna, 2K, vilket inte ses jätteofta i Sverige (de återvänder ofta först när de är mogna för att häcka). Ungfåglarna är dessutom mycket snygga med sin vita panna. Kul!

Dagens stora göromål var annars att inventera hela öns bestånd av måsfåglar. Metoden är enkel – man går skallgångskedja längs med stränderna och räknar varje bo med ägg eller ungar som man hittar. För att undvika dubbelräkning lägger vi en liten blomma vid varje räknat bo. Det är lite lurigt, de flesta gömmer och kamouflerar sina bon mycket väl och naturligtvis hittar vi inte alla på det här sättet, men förhoppningsvis de allra flesta. Det är ett spännande detektivarbete att smyga runt och leta ägg i tuvor och bland stenskravel med oroliga måsföräldrar skrikandes över sig, och varje gång man hittar ett bo infinner sig en alldeles speciell glädje. Det måste upplevas för att förstås! En sammanfattning av resultaten:

Fiskmås – 92 bon
Skrattmås – ett bo
Gråtrut/silltrut – 359 bon, de allra flesta (>300) av dessa är silltrutsbon men själva bona är svåra att skilja åt på utseende
Havstrut – tre bon
Kentsk tärna – 22 bon
Fisktärna/silvertärna – tre bon, även dessa är svåra att se skillnad på men båda arterna brukar häcka och silvertärna är den talrikare av dem
Ejder (som räknades en passant) – åtta bon med ruvande ådor och femton tomma bon som redan kläckt

Siffrorna för fiskmås och för de mindre tärnorna är lite sämre än vad vi förväntat oss, kanske har vi letat dåligt? I övrigt ser det ut ungefär som väntat. Kentsk tärna häckar inte varje år, och tyvärr går det oftast inte så bra när de gör det, men det är roligt att se dem här ändå!

Efter lunch hade det mojnat så pass att stationschefen ville ha upp några nät men de hann inte sitta uppe mer än tre kvart innan himlen öppnade sig och en ny våldsam regn- och hagelskur tömde sig över oss. Snabbt sprang vi runt och drog ihop allt medan nederbörden hamrade mot lår, armar och huvud. Därmed hann vi bara med en nymärkning i näten, en rörsångare. På bursidan blev det något bättre, bland annat märkte vi de två roskarlarna ovan, men den största överraskningen var lite på samma tema som gårdagens. Fast ännu större. Som om inte gräsand vore nog var det den här gången en åda som hade tvingat sig in. Det var knappt att jag fick ut henne! Men till skillnad från de flesta fåglar är ådan min sinnebild av värme, lugn och harmoni. Ingen brådska, ingen stress, ingen idé att hetsa upp sig. En trygg mor. När den ligger och ruvar litar de helt på sitt lite halvdana kamouflage och ligger lugnt kvar ända tills man nästan trampar på dem, och lite samma var det med den i buren. Det finns knappast någon fågel som är så lätthanterlig i förhållande till sin kroppsstorlek!

Dagens negativa överraskning var att min vänstra stövel började läcka lite invid stortån. Trist, men eftersom jag ändå åker härifrån imorgon ställer det inte till det alltför mycket. Preliminärt åker båten runt elva. Jag rapporterar naturligtvis här om den sista morgonen innan vi avslutar kapitlet för den här gången!

Torsdag 28 maj    Jons dagbok

Våra förhoppningar om god fart i näten på morgonen kom på skam. Inte på grund av felaktiga väderprognoser, näten hängde nästan helt slappa inledningsvis men av någon anledning ville inte fåglarna infinna sig. Kanske var det för fint väder, att de fåglar som sträckte fortsatte direkt in till fastlandet? Det blåste upp mellan klockan sex och sju, precis som utlovat, och vid halv nio kom regnet varpå vi fick dra ner de sista näten. Bland de fem fåglar som hunnit fastna var det två som stack ut lite. Dels hoppade koltrastparets nyligen flygga unge in i ett nät ute vid Kruthuset, och dels fångade vi en gärdsmyg med ruvfläck – och här blir det intressant! Naturligtvis kan det vara som med bofinken häromdagen, att den kommer från en misslyckad häckning i land, men med tanke på att en gärdsmygshane sjungit i buskagen de senaste dagarna blir man ju lite fundersam. Kan Nidingens första gärdsmygshäckning vara i görningen??

Resten av dagen bjöd på regn och blåst om vartannat, bland annat ett par riktigt rejäla skurar. Under den ena stod jag ute på stora bryggan, i full regnmundering såklart så förutom att handskarna blötte igenom höll jag mig torr. Hagel och regn piskade min rygg i kulingen, åskan mullrade men det hördes knappt över det öronbedövande dånet av droppar som slog mot havsytan och vågor som bröts mot revet bakom mig. En riktigt mäktig upplevelse! Det var fascinerande att se hur oberörda fåglarna tedde sig, gravänderna låg lugnt i viken och skärsnäpporna promenerade vidare i tången, men de har naturligtvis inget annat val. Tak är ändå en bra uppfinning, det måste jag tillstå.
Dagens överraskning var en tornfalk som inte lät sig hindras av regn och blåst utan plötsligt kom flygande längs nordstranden, svårt trakasserad av de häckande måsarna. Nederbörden fick annars lite vadare att gå ner i Kausan och på Playan och vadarburarna gav faktiskt fler nymärkningar än näten idag. En kärrsnäppa, en roskarl och tre rödbenor letade sig in i burarna tillsammans med de sedvanliga skärsnäppekontrollerna, men den mest otippade fångsten var ingen vadare. Två hormonstinna gräsandsdrakar som hela förmiddagen bråkat om en hona lyckades på någon vänster brotta sig in i samma vadarbur (imponerande med tanke på att öppningarna inte är större än ca 10 cm) och fortsatte tjafsa när de väl satt där inne. När jag närmade mig för att plocka ut dem blev det dock fart på änderna och precis innan jag hann fram tråcklade en av dem sig ut ur uttagsluckan (som egentligen också är för liten för en kraftig gräsand) och flaxade iväg över stranden. Attans! Men bättre en and i handen än två i tången, som det heter, och det här var faktiskt Nidingens blott nionde ringmärkta gräsand.

Stationschefen passade på att räkna de tretåiga måsarna idag och kom fram till 22 häckningar med ägg och/eller ungar på de gamla fyrarna (minst 15 kläckta ungar). Detta innebär att det häckar tre par på alla fönsterbleck utom två. Trångt blir det! En vecka som denna är det för övrigt lätt att tycka synd om paren på fyrarnas västra sidor, som får all vind och nederbörd rakt i ansiktet. På sjömärket nere på den så kallade Rissastenen vid nordstranden, uppkallad efter den tretåiga måsens vetenskapliga namn, ligger 18 par på bo men det är oklart hur många av dem som faktiskt har ägg eller ungar. Två ungar har vi i alla fall sett där. Dessutom ligger ett par på stenen nedanför märket. Således häckar upp till 41 par i år, vilket är ungefär som det brukar.

Dagen avrundades med en vacker regnbåge. Imorgon väntas åter blåst och på eftermiddagen lite regn. Kanske kan det blåsa in någon kul havsfågel, kanske kan det gå till lite i burarna, men annars blir det nog ungefär som det har varit hittills. Totalt har vi nu ringmärkt 50 fåglar i veckan vilket i ärlighetens namn är väldigt klent. Men alltid händer det någonting här ute, om inte i näten så utanför!

Onsdag 27 maj

Idag går inte till historien som en av de mest spännande dagarna på Nidingen. Som väntat blåste det för mycket i morse för att kunna sätta upp några nät, så jag vände i dörren och gick direkt tillbaka i säng. Inte förrän halv tio masade jag mig upp och detta, mina vänner, är ingen liten sovmorgon på en fågelstation! Den var dock väldigt välbehövlig, det är lätt att man prioriterar bort sömn här ute där det finns så många roligare saker att ägna sig åt. Men jag missade inte mycket, bara en pilgrimsfalk som hade gjort en räd i måskolonin. Vi satte ut burarna och så småningom även ett fåtal nät men den totala fångsten idag uppgick bara till två nymärkningar – en lövsångare och en skärsnäppa. Även över havet var det långa perioder helt tomt, två storlommar och en kustlabb var dock lite kul. Jag passade annars på att ägna mig lite åt plugg som jag tagit med mig hemifrån. Det var en sådan dag.

Förhoppningen är att det ska bli annorlunda imorgon. Prognoserna utlovar svaga sydliga vindar från midnatt och framåt, och eftersom de flesta tättingar flyttar nattetid kan det innebära att proppen går ur lite efter en längre tid med blåst. Stilla väder gör också att vi kan ha näten uppe. Om det dessutom skulle komma en liten regnskur skulle det eventuellt kunna trycka ner stora mängder fåglar på ön. Men vi får se vad som händer, redan vid sjutiden ska det blåsa upp ordentligt igen så vi har inte många timmar att spela på. Spännande blir det i alla fall. Det är alltid lika roligt att hetsa inför en lovande morgon!

Här fortsätter Jons dagbok.

Tisdag 26 maj

Snålblåsten ven kring knutarna i morse och även i näten var det snålt. De första nätrundorna, som nästan alltid är de mest givande, var helt tomma. Men så plötsligt hängde något där i den nedersta nätvåden. Det första jag såg var en rödaktig stjärt, det andra ett brett ljust ögonbrynsstreck, och sen såg jag strupen – en blåhake! Några tappra fåglar hade visst tagit sig hit under natten trots allt. Blåhaken var en ung hona och således inte så gnistrande som de kan vara, men honornas strupar är nog så läckra. En varmt persikotonad haklapp med svart inramning, flankerad av ljusblåa mustascher. Snyggt men inte pråligt!

Nästan lika uppseendeväckande var den bofink, även den en ung hona, som nätades en stund senare. Kanske dagens största överraskning? Hon borde såklart vara på häckplats för länge sedan. Det som gjorde det hela särskilt intressant var att hon hade en markant ruvfläck på magen. När fåglar ska ruva släpper de fjädrar och dun på en del av magen för att kunna ha direkt hudkontakt med ägg och ungar och därigenom värma dem på bästa sätt. Detta syns tydligt om man blåser på magen på en häckande småfågel och brukar tas som ett tecken på pågående häckning. På Nidingen häckar dock ingen bofink så den här honan måste ha kommit direkt från en misslyckad häckning, kanske någonstans i Danmark?
På förmiddagen gick även två rödbenor in i burarna på Playan, en hane och en hona (honan var klart större). De var båda omärkta och knappast hemmahörande på Nidingen. Var kom de ifrån, har de också misslyckats med en häckning och tvingats bryta upp? Eller bara inte kommit till skott?

För öns lokala rödbenor går det bättre. De är de enda av häckfåglarna som jag har saknat lite under veckan. De, som alltid brukar vara så upprörda och ilsket protestera när man närmar sig Kausan, har varit helt knäpptysta och låtit oss passera utan reaktion. Men så igår började de så smått ta sig ton och idag har det varit precis som jag minns det. Från takåsar och skorstenar annonserar de sitt missnöje så fort man har vägarna förbi. Antagligen har ungarna kläckts i dagarna och aktiverat föräldrarnas larmsystem.

Strandskatorna har inte kommit lika långt. De ligger ännu på ägg, tre stycken, som de placerat mitt i strandens stenskravel. Inte mycket till bo, men äggen är väl kamouflerade som de är. Strandskatan är en av de blott två svenska vadararter som bara lägger tre ägg. Fjällpipare är den andra. För alla övriga arter, stora som små, är det  fyra ägg som gäller.
När strandskatorna ligger på ägg är de förutsägbara – de kommer alltid att komma tillbaka till boet. Detta är nästan vår enda chans att fånga de vuxna fåglarna. Tidigare i veckan har jag spanat på ett par som håller till på öns sydstrand, precis innanför sydvästudden, och lagt märke till att den ena av föräldrarna inte var ringmärkt. Som jag skrivit om tidigare vill vi gärna färgringmärka alla våra häckande vadare för att kunna hålla bättre koll på individerna. Därför iscensatte jag idag ett fångstförsök: en enkel liten bur placerades mitt över boet, föräldern gick in och lade sig för att ruva och sedan var det bara att plocka in hen. Hela processen gick snabbt, varje besök vid boet gjordes så kort som möjligt för att minska störningen och även själva ringmärkningen var raskt avklarad. Efter släppning återvände strandskatan direkt till boet och återupptog ruvningen, nu med två färgringar på vänsterbenet precis som sin partner. Uppdrag slutfört!
Strandskator ser bra märkliga ut och ännu mer besynnerliga är de på nära håll. De blodröda ögonen har en svart fläck på iris, precis nedanför mitten, som får pupillen att se avlång och oregelbunden ut. Näbben är som ett stort orange spett och är alldeles styv. Skärsnäppor, till exempel, har en betydligt mjukare och mer flexibel näbb. De har känsel längst ut, så att de känner om de träffar på någon insekt när de borrar ner näbben i dyn, och dessutom kan de öppna bara den yttersta spetsen av näbben medan resten hålls stängd. Det ser väldigt lustigt ut! Strandskatan använder sin näbb på ett annat sätt, vad de behöver är en hård och vass spets för att kunna bända upp musslor på bästa sätt. Näbbar är en hel vetenskap!

Måndag 25 maj

När vi klev upp i vanlig nätuppsättningstid (halv fyra) duggade det lätt, som befarat. Även små regnmängder ökar risken att fåglar som fastnar i näten blir blöta och nedkylda, så det blev till att ta en liten sovmorgon. Först vid kvart i fem lättade det och näten kunde sättas upp. Det hann inte gå många minuter innan den första fågeln letade sig in, en hornuggla! Den första (och kanske sista?) som ringmärks på ön i år. Efter noggranna studier kom vi fram till att det rörde sig om en ung hane, det vill säga född förra året. Sannolikt kommer han inte själv att häcka i år, de flesta hornugglorna är på plats i reviren redan i mars-april och har fullt sjå med ungar vid det här laget. Kanske har han försökt men misslyckats, kanske kom han till Sverige mest för att reka inför kommande säsonger när han är äldre och mer erfaren.

Även småfåglar av olika slag hade tvingats ner på Nidingen av regnet, så till skillnad från tidigare dagar fick vi faktiskt en del att göra i labbet. 26 fåglar av 14 arter ringmärktes under dagen. Mest talrika art blev trädgårdssångare (7 st), men även diverse andra sångare fångades såsom kärr-, rör- och törn-. Dessutom två kärrsnäppor, en rödstjärt och en buskskvätta. Intressant nog var de flesta nyanlända fåglarna ganska feta – de har haft gott om tid på sig att bunkra mat i väntan på bra sträckväder – medan de som varit på ön ett par dagar var betydligt magrare. Vädret den senaste tiden har nog påverkat förekomsten av insekter här så att fåglarna har svårt att hitta föda. Jag hoppas att det vänder snart och blir lite varmare, båda för fåglarnas och vår skull.

Utanför nät och burar var det mindre fartfyllt. Rosenfinken var kvar och sjöng i buskarna. Två roskarlar rastade i hamnen och en ensam trana sträckte norrut rakt över ön mitt på dagen. Vi fick oss ett litet adrenalinrus till livs på eftermiddagen när Jan skymtade en trast, drygt taltraststor, som flög förbi. Fantasin springer lätt iväg; en taltrast på Nidingen så här års vore nog så ovanligt så då kanske det rentav kunde röra sig om något ännu mer sällsynt? Tyvärr hittade vi aldrig fågeln igen så den får placeras i facket olösta mysterier. Kanske är den ändå kvar på ön och visar sig i veckan, den som lever får se!

Vid ett tillfälle när jag klev ut ur labbet höll jag nästan på att snubbla över en ejdermamma som kom gåendes tvärs över gräsmattan med fem små dunbollar i släptåg. De måste ha varit ganska nykläckta och var på väg ner till stranden för att ta sig ett första dopp. Det är härligt att se grupper av ådor med ungar, en inte alltför vanlig syn i Sverige numera, men här ute verkar de ändå klara sig ganska bra. För närvarande har vi åtminstone ett trettiotal ejderungar runt ön. En av dem irrade in sig i en vadarbur på stranden; det var bara att släppa ut den i vattnet direkt. Än så länge är de på tok för små för att ringmärka. Vi stod kvar och såg på medan ungen paddlade sig ut till mamma och syskon, kanske kan mänsklig närvaro bidra till att hålla mellanmålssugna trutar på avstånd. Den här gången slutade i varje fall allt lyckligt!