DAGBOK av Jon Hessman

Fredag 29 maj

Den uppmärksamme läsaren minns att jag igår förvarnade om havsfågel. Det är kul att för en gångs skull ha lite rätt! I gryningen konstaterades snabbt att näten inte kunde sättas upp så vi fick sova någon extra timme, men vid halv sex masade jag mig ut. Det blåste på bra men när det blåser från sydväst, vilket är den bästa havsfågelvinden, står man fint i lä precis utanför dörren med god utsikt över havet i nordväst. Oftast är det åt det hållet man bör spana, även om man inte helt ska glömma bort att spana österut efter fåglar som passerar innanför Nidingen.
Ganska snart blev det uppenbart att det hände lite mer än vad det gjort tidigare dagar. Just när jag kom ut slickade en stormfågel strandkanten – läckert! – och regelbundet gick det förbi någon havssula och sillgrissla. En flock sjöorrar passerade långt ut och några tornseglare detsamma svepte fram tätt över havsytan. Men så plötsligt fick Janne syn på en lira. Att skåda över öppet hav är inte lätt; att förklara för någon annan vart de ska titta är ännu svårare men Janne försökte så gott det gick. Jag fick ögonen på fågeln ganska tidigt men tappade den snabbt igen och det tog ett tag innan jag återfann den. Jizzen var väldigt klassisk – långa smala vingar som hölls helt stela, fågeln seglade fram över vattnet och gick regelbundet upp en bit mot vinden och för att sedan snabbt gira ner i en vågdal igen. Upp, ner, upp, ner i bågar. En lira, helt klart. Vad gäller art finns det inte så mycket att välja på i Sverige, egentligen är det bara grålira och mindre lira som ses här regelbundet, och både årstid och storlek talade klart för mindre lira. Dessutom hann Janne se att den hade mörk ovansida och ljus undersida vilket lade den sista pusselbiten på plats. Det här var bara andra gången jag såg en lira i Sverige (även den första var mindre lira på Nidingen)!

Även lite annan fågel var i rörelse. Ur Grindoxeln stötte vi en turkduva som sedan höll sig kvar på ön hela dagen och på Playan var det full fart. I den färska tången som spolats upp under det senaste dygnet gick elva roskarlar bland skärsnäpporna, och i luften ovanför vågorna som bröts mot stranden hängde måsar och tärnor som gick ner då och då för att snappa åt sig något ätbart. Bland dem var en ung silvertärna, 2K, vilket inte ses jätteofta i Sverige (de återvänder ofta först när de är mogna för att häcka). Ungfåglarna är dessutom mycket snygga med sin vita panna. Kul!

_DSC0083

_DSC0103

Dagens stora göromål var annars att inventera hela öns bestånd av måsfåglar. Metoden är enkel – man går skallgångskedja längs med stränderna och räknar varje bo med ägg eller ungar som man hittar. För att undvika dubbelräkning lägger vi en liten blomma vid varje räknat bo. Det är lite lurigt, de flesta gömmer och kamouflerar sina bon mycket väl och naturligtvis hittar vi inte alla på det här sättet, men förhoppningsvis de allra flesta. Det är ett spännande detektivarbete att smyga runt och leta ägg i tuvor och bland stenskravel med oroliga måsföräldrar skrikandes över sig, och varje gång man hittar ett bo infinner sig en alldeles speciell glädje. Det måste upplevas för att förstås! En sammanfattning av resultaten:

Fiskmås – 92 bon
Skrattmås – ett bo
Gråtrut/silltrut – 359 bon, de allra flesta (>300) av dessa är silltrutsbon men själva bona är svåra att skilja åt på utseende
Havstrut – tre bon
Kentsk tärna – 22 bon
Fisktärna/silvertärna – tre bon, även dessa är svåra att se skillnad på men båda arterna brukar häcka och silvertärna är den talrikare av dem
Ejder (som räknades en passant) – åtta bon med ruvande ådor och femton tomma bon som redan kläckt

Siffrorna för fiskmås och för de mindre tärnorna är lite sämre än vad vi förväntat oss, kanske har vi letat dåligt? I övrigt ser det ut ungefär som väntat. Kentsk tärna häckar inte varje år, och tyvärr går det oftast inte så bra när de gör det, men det är roligt att se dem här ändå!

 

Fiskmåsbo med en alldeles nykläckt unge och en som är på väg att hacka sig ut

Efter lunch hade det mojnat så pass att stationschefen ville ha upp några nät men de hann inte sitta uppe mer än tre kvart innan himlen öppnade sig och en ny våldsam regn- och hagelskur tömde sig över oss. Snabbt sprang vi runt och drog ihop allt medan nederbörden hamrade mot lår, armar och huvud. Därmed hann vi bara med en nymärkning i näten, en rörsångare. På bursidan blev det något bättre, bland annat märkte vi de två roskarlarna ovan, men den största överraskningen var lite på samma tema som gårdagens. Fast ännu större. Som om inte gräsand vore nog var det den här gången en åda som hade tvingat sig in. Det var knappt att jag fick ut henne! Men till skillnad från de flesta fåglar är ådan min sinnebild av värme, lugn och harmoni. Ingen brådska, ingen stress, ingen idé att hetsa upp sig. En trygg mor. När den ligger och ruvar litar de helt på sitt lite halvdana kamouflage och ligger lugnt kvar ända tills man nästan trampar på dem, och lite samma var det med den i buren. Det finns knappast någon fågel som är så lätthanterlig i förhållande till sin kroppsstorlek!

 

Ejder - tryggheten själv

Dagens negativa överraskning var att min vänstra stövel började läcka lite invid stortån. Trist, men eftersom jag ändå åker härifrån imorgon ställer det inte till det alltför mycket. Preliminärt åker båten runt elva. Jag rapporterar naturligtvis här om den sista morgonen innan vi avslutar kapitlet för den här gången!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.