Nidingen har ingen högväxt vegetation.

 

Det dominerande buskskiktet är slånsnår som finns i de innersta delarna av ön. Några spridda lågvuxna oxlar och vresrosor finns också. Många av de växter som är registrerade är funna nära stranden, vilket troligen beror på att frön som av olika anledningar har hamnat i havet spolats iland tillsammans med den myckna tång som varje år bildar bankar på vissa delar av ön.

[Kruthuset intäckt med ett silkesliknande täcke]

Den tydligaste förändringen av vegetationen som kan observeras sedan 1980 är tillväxten av slånen. Nästan årligen drabbas den av slånmätarens(?) härjningar, vars larver först konsumerar hela bladmassan och sedan täcker busken i en tät silkesliknande täcke. Detta till trots frodas den på ön och har ökat i utbredning flera hundra procent.

Med sin låga strand och årliga depositioner av ilandspolat material (med en del vattenburna frön i) är det inte så konstigt att en del udda arter ibland kan konstateras på ön.

Med sin låga strand och årliga depositioner av ilandspolat material (med en del vattenburna frön i) är det inte så konstigt att en del udda arter ibland kan konstateras på ön.

Det dominerande buskskiktet är slånsnår som finns i de innersta delarna av ön. Några spridda lågvuxna oxlar och vresrosor finns också. Många av de växter som är registrerade är funna nära stranden, vilket troligen beror på att frön som av olika anledningar har hamnat i havet spolats iland tillsammans med den myckna tång som varje år bildar bankar på vissa delar av ön.
Nidingens Fågelstation | Facebook

Nidingen är ca 3 000 år

Första gången en skärsnäppa satte sig på ett block på Nidingen var ca 1000 år före Kristus. Före denna tid låg Nidingen täckt av havet, men för 3000 år sedan hade ön höjts upp på grund av landhöjningen. Landhöjningen är ca 1.5 dm per 100 år vid Nidingen och ön är drygt 4 m hög. Genom detta kan man räkna ut att ön funnits i drygt 3000 år. De jordlager som bildar ön har sitt ursprung från istiden, men ytan har efterhand omvandlats kraftigt av strandprocesser. Stora klappervallar har skapats och sand har förts ut i havet. Men varför finns det så mycket jord (inte matjord) på Nidingen?

Text och Foto: Fredrik Klingberg

Nidingen ligger utanför Onsalalandet. De flesta öarna på Västkusten består huvudsakligen av berg,
[Bild 2. Sydvästudden sedd från östra fyren.]
men så är inte fallet med Nidingen.

Hur denna ö bildats har diskuterats av Carlsson (1946) och i Sveriges geologiska undersöknings (SGU) kartbladsbeskrivningar av Sandegren & Lundegårdh (1952) och Adrielsson & Klingberg (1989).
Idag anser nog de flesta geologerna att Nidingen är en drumlin. Drumliner är spolformade ryggar, ofta någon eller några km långa, och ett par hundra meter breda och utsträckta i den riktning som inlandsisen rört sig, dvs. i ungefär NO-SV-lig riktning (Fig 1)

Jordmäktigheten i drumliner kan uppgå till 50 m men är som regel ca 10 – 20 m. Drumlinerna består av grovkorniga jordarter, vanligtvis morän och innehåller därför mycket block, sten, grus och sand. Andra kända drumliner i norra Halland är de vid Sandsjöbacka, Äskhult och Vallda. Den senare syns väldigt bra vid Vallda trekant. Åker man till kulturreservatet Äskhults by skall man passa på och titta på drumlinen eftersom byn ligger mitt uppe på krönet. Stora drumliner finns också i Onsala, Ölmevalla, Värö och Grimeton. Drumlinerna har bildats under inlandsisen, men exakt hur denna bildning gått till är det ingen som vet. Många anser att drumliner bildats som ackumulationer av morän. I Halland förekommer dock ett flertal drumliner som består av äldre jordlager av högst olika slag.
[Bild 3. Uno Unger vid hällen]

Åtminstone dessa drumliner kan antas ha bildats genom erosion av äldre jordlager, dvs. att lagerföljden i drumlinen utgörs en rest av äldre jordlager som eroderats bort runt drumlinen. Ofta finns en bergklack i drumlinen, vilken troligen haft betydelse för att bygga upp eller bevara drumlinformen. Tidigare trodde vi att Nidingen saknade synligt berg. Men en berghäll påträffades av bl.a. Uno Unger, vid GOFs ornitologiska station när man röjde buskar för att sätta upp nya fångstnät (bild 2). Hällen påträffades ca 20 m öster om jordkällaren.
[Bild 4. Närbild på hällen]

 Berghällen har senare dokumenterats av berggrundsgeologen Lena Lundqvist vid Sveriges geologiska undersökning. Hällen består av en gråröd, förskiffrad, grov granit som kallas Askimsgranit. Graniten karaktäriseras av stora rektangulära eller runda fältspatskristaller, så kallade ögon, som kan bli upp till 2-3 cm stora. Bergartens mellanmassa består av kvarts, fältspat och glimmer (bild 3).
Askimsgranit är vanlig på Onsalalandet och upp mot Göteborg och som följaktligen har en utlöpare till Nidingen. Bergarten bildades för ca 1340 miljoner år.

Strandlinjeförskjutningen När inlandsisen lämnade Nidingen för ca 15 000 år sedan låg havets nivå drygt 90 m högre än idag vid Onsalalandet. Landhöjningen gjorde att Nidingen kom upp ur havet för drygt 3000 år sedan. Först som ett litet rev som vågor och strömmar bearbetade kraftigt och senare som en allt större ö som växte med tiden. När vågorna bearbetade moränen sköljdes sanden ut i havet medan block och sten som inte vågorna rådde på blev liggande kvar. Idag kan man se vågornas kraft varje gång det stormar. Sten kastas upp på stranden av vågorna och strandvallar och klapperfält bildas (bild 4).

De högsta delarna av ön nås inte längre av vågorna, men den östra delen av Nidingen översvämmas varje gång det stormat varvid uddens utseende kan ändras (bild 5 och 6)

Även ute i havet finns grunda områden som ändrar sitt utseende vid stormar. I lite lugnare områden, som söder om Playan, finns sand (bild 7.

Nidingen fortsätter att växa ur havet i takt med landhöjningen och skärsnäpporna får sällskap av andra vadare på strandens tångvallar (bild 8).

Nidingens jordarter På norra och västra stranden finns en hel del mycket stora block. Dessa blockrika områden antas visa den ursprungliga drumlinens överyta
[Bild 9. Norra sidan blockstrand]
Resten av ön består av svallmaterial, mestadels av sten, grus och sand, som sorterats av vågorna. På vissa ställen bildar svallsedimenten uddar som kan antas ha formats av vågor och strömmar, men som också möjligen kan vara rester av ändmoräner, som bildades när inlandsisens kanten stod över Nidingen för ca 15 000 år sedan. Klockrevet utgör troligen drumlinens västligaste del medan revet vid fyren Lilleland utgör den östligaste delen. På de centrala delarna av ön, vid fyrarna och vid husen, finns en hel del aska och slagg från fyreldarna (bild 1).

En vandring runt öns stränder ger många möjligheter att se stenar som kommer från främmande platser. De flesta stenarna har förts hit av inlandsisen men en del mer främmande bergarter eller stenar har kommit drivande inbäddad i isberg och smält fram och droppat ner på den dåvarande havsbottnen. Isbergen har kommit söderifrån från Skåne och Själland och områdena däromkring.
[Bild 11. Flinta m.m.]

Denna isbergstransport skedde för ca 14 000 år sedan. Att transporten skett från söder ser man främst genom att flinta förekommer rikligt på stränderna (bild 10). De flesta stenarna vid stränderna består annars mest av gnejs och granit som är de vanligaste bergarterna på Onsalalandet.
Men det går även att hitta andra stenar t.ex. diabas från Kinnekulle eller Billingen. Stenarna som använts för att bygga fyrarna kommer från en riven mur vid Varbergs fästning 
[Bild 11. Stenar i fyrmuren.] 

I fyrarnas väggar kan man hitta charnokit som är Hallands landskapssten.

Vi ska vara glada för Nidingens speciella utseende, som bidrar till en intressant fågelfauna och därmed fortsatt ringmärkning (bild 12)