En vecka på Nidingen 2016

Av Stig Fredriksson
lördag 24 september 2016

Nidingens fågelstation har varit igång sedan 1980. Den drivs av Göteborgs ornitologiska förening och fungerar med hjälp av intresserade ringmärkare och fågelplockare som i normala fall är här en vecka i taget. Eftersom Nidingen är en ö krävs transporter, vilket också detta ordnas med ideella krafter, vecka efter vecka, från mars till och med november.

Varför vi gör det? Antagligen för att vi är förälskade i fåglar och gillar att se dem på nära håll. Dessutom gör vi en insats för forskningen om fåglars flyttvanor. Sedan 1980 har vi ringmärkt drygt 300 000 fåglar.

Jag har varit med i verksamheten 7 veckor, senast 2009. Nu var det dags igen, 10-17/9 2016. Det blev en ovanligt varm septembervecka, ett par dagar med alldeles spegelblankt hav och åtskilliga familjer av tumlare alldeles utanför ön. Fåglarna var inte så rörliga, även om flyttningen nu hade kommit igång, det blev 331 fåglar fångade och ringmärkta vilket är ganska lite för denna tid. Helst ska vädret vara ombytligt så att fåglar flyttar iväg och sedan uttröttade rastar och förnyar matförråden på Nidingen. Men det blev ändå 27 arter ringmärkta, en del av dessa porträtteras här nedan.

Första dagarna dominerade vadare. Vi ringmärkte 9 arter, unga fåglar inte alls lika färggranna vackra som vuxna fåglar på våren. På tångvallarna i Kausan, nära bryggan finns mycket mat som lockar vadare att rasta och äta upp sig. Vi fångade dem när de vandrade omkring, vi hade ställt ut burar som de aningslösa fåglarna gick in i och sedan inte hittade ut, ett slags mjärdar som vi vittjade med korta intervall.

Den vadare som var allmännast var kärrsnäppan. Alla var unga fåglar, utan den svarta buken som vuxna fåglar har, de gav sig av tidigare i somras. De kommer från svenska fjällen eller längre norrut, Ishavets rand, och ska övervintra längs kusten av Holland och Frankrike.

Några få sandlöpare fanns tillsammans med kärrsnäpporna. De är i sommardräkt grant röda orange och gula men nu på vintern svartvita. De har flugit hit ända från Ishavets rand, de häckar (ännu) inte i Sverige. De ska vidare ner till Medelhavet eller sydligare ändå.

Kustsnäppan är en av de vackra röda arktiska vadarna om passerar oss på flyttningen. Nu var det unga fåglar, delikat gråmönstrade, lite större och mer knubbiga än kärrsnäpporna.

Stor och liten: myrspov och kärrsnäppa, båda unga fåglar som inte får sin vuxna dräkt förrän efter övervintringen söderut. Båda åt flitigt och var kvar en tid på Nidingen. En myrspov ökade på en vecka 33% i vikt, från 199 gram till 268 gram. Kärrsnäpporna gick upp i vikt från cirka 35 gram till närmare 50 gram. Sedan hade de tillräckligt med fett i kroppen för att kunna flyga vidare neråt Europa. Flygning kräver mycket energi.

Bland vadarna fanns också unga roskarlar, som letar mat genom att vända på tångruskor och små stenar, därav det tyska namnet ”Steinwender”.

Vid störningar (stenfalk, sparvhök eller närgångna människor) lyfte alla och väntade på stenarna utanför tills det blev lugnt; då återvände de snabbt.

Den som finns här året om fanns också nu: skärpiplärkan. Här med liten godbit i näbben. Denna art har länge varit föremål för vetenskapliga studier här på Nidingen.

På Nidingen finns en stor koloni med silltrutar. En hel del av dessa har begåvats med färgade ringar med siffror och bokstäver, vilka avlästes. På så vis kan man följa trutarna livsöden och vandringar mycket effektivare än med vanliga ringmärkningar. Här poserar R4C för kameran.

Även småfåglar ringmärktes, 47 rödhakar totalt under veckan. En av de småfåglar som ringmärks mest vid fågelstationer i Sverige, trots att de numera alltmer har blivit stannfåglar.

Kungsfågel, en av de minst vi tog denna vecka, samtliga ungfåglar på väg mot okänt mål. De flesta kommer inte tillbaka, färden är farlig, bara att ta sig över Kattegatt är ett vågspel för en liten fågel på 5 gram, som lätt kan hamna i vattnet av en vindstöt.

Gärdsmyg, nästan lika liten, också ungfågel på vift. Inte alltid lätt att trassla ur nätet liten och rund som den är. Sällan ser man den så bra i naturen.

En och annan taltrast hade börjat röra på sig, på väg mot Medelhavsområdet. En dag blåste det så mycket att vi inte kunde sätta upp näten. Då letade vi istället i kikaren efter havsfåglar och såg åtskilliga havssulor som kommit in från de stora haven. Svartbrynt albatross, extremt ovanlig i våra vatten, rapporterades samtidigt från Kråkudden Hönö, men den drog över till Danmark så den fick vi inte se. Det var ändå en fin vecka.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.