Lördag 30 maj
Sista dagen på den här vistelsen inleddes med en hyfsat rejäl försovning. Väckarklockan stod på kl 5 (en liten sovmorgon hade jag redan planerat) men inte förrän 07:40 blev jag väckt och tumlade sömndrucken ur sängen. Snart framkom det dock att det hade regnat större delen av morgonen och inte förrän vid sju hade det hållit upp och några nät dragits upp. Och tänk, direkt började det trilla in fågel! Härmsångare, trädgårdssångare, grå flugsnappare, och i fält sågs både grönsiskor och stenknäck. Allt är relativt – lördagen var den klart bästa under vår vecka, men när vi lade ut från ön vid elvatiden hade det ringmärkts totalt 30 fåglar vilket inte är mycket att skryta med. Ändå känns det så typiskt, så typiskt att den bästa morgonen ska inträffa samma dag som man ska åka hem, när man måste packa och städa och ägna sig åt en massa annat än fåglar, och det är inte första gången jag upplever det här ute.
Det kom ett par småskurar till under förmiddagen så näten fick åka upp och ner några gånger. Svarthättor, rörsångare och en ny ung rosenfinkshane letade sig in (även denna utan rött). Mellan rundorna passade jag på att snabbpacka och duscha och raka mig. Jag gick en sista nätrunda precis när vi skulle åka, bagaget var instuvat i båten och skepparen stod färdig på bryggan, men plötsligt stod jag som förstenad. En liten fågel flög upp ur buskarna bakom Hönshuset och satte sig i några flädergrenar som stack upp ur slånet, och i någon sekund tittade vi på varandra innan den flög vidare, mästerligt undvikandes våra nät. Det här är vad jag tyckte mig se: en lite större sångare, storlek typ svarthätta, med blekt sandbrun ovansida och ljusa (kanske skära?) ben, ljust ögonbrynsstreck. Näbben kändes inte jättelång. Kanske kanske hade den mörk tygel, och så tyckte jag mig ana en mycket svag streckning på haka och bröst. Den hade upprätt hållning och slog ett par gånger tydligt nedåt med stjärten innan den lyfte. Sammantaget är detta svårt att få ihop till något entydigt, och i ögonblicket efter att fågeln försvann famlade jag desperat efter att få grepp om vad jag faktiskt hade hunnit se, så jag kan inte lova att allt ovanstående stämmer. Men känslan jag fick direkt när jag såg den var att det var någon av de sällsynta Iduna-arterna, de som tidigare hette Hippolais. Eksångare, stäppsångare? Tyvärr hann vi inte stanna och eftersöka den, men jag hoppas verkligen att de som är kvar får se den igen eller fånga den så att jag får veta vad det egentligen var jag såg, att jag inte bara inbillade mig hela grejen. Att det ska vara så svårt att tro sina ögon! En häftig adrenalinkick var det i varje fall.
Nu sitter jag på ett tåg genom ett regnigt Sverige, tillbaka till verkligheten, och begrundar min Nidingenvecka. En vecka utan några stora mängder fågel, varken i fångsten eller i fält, men med en rolig blandning av arter och upplevelser. Väder är som väder är, och på Nidingen rättar man sig därefter, vilket också är en del av charmen. Det var fantastiskt att äntligen få komma tillbaka till det här paradiset i Kattegatt; jag hoppas verkligen att det inte dröjer lika länge innan jag kommer dit igen. Och jag vill uppmuntra alla er som läser, som tycker att det verkar lite spännande att prova på, att boka in er för en vecka. Alla är välkomna, oavsett förkunskaper och erfarenhet. Gå bara in på fågelstationens hemsida och ta kontakt med vår bokningsansvarige. Nidingen måste helt enkelt upplevas!
