Fredag 22 maj
Det har hunnit gå två år sedan våren då jag arbetade på fågelstationerna på Nidingen och i Ottenby. Nu är det dags igen! Imorgon åker jag ut till Nidingen för att njuta av en vecka bland tobisgrisslor och tretåiga måsar, långt från vardagens jäkt, och självklart får ni följa med!
Jag kom ner till Göteborg redan igår för att hälsa på mina föräldrar på Brännö. Därmed kunde fredagen ägnas åt matinköp och allmänna förberedelser inför veckan, men jag hann också med en tur till Galterö, min gamla hemmalokal. Den brukar alltid kunna bjuda på någon överraskning och så även idag.
Strax efter sju gav jag mig av och rödstjärtar och gärdsmygar sjöng för mig när jag cyklade genom det lilla skogspartiet ut mot havet. Det är faktiskt först i år som jag har lärt mig de två arternas sång ordentligt, det har liksom bara inte blivit av tidigare. Känslan när polletten trillar ner, när allt faller på plats, är häftig – plötsligt är det inte alls så svårt längre! Och med den nyvunna kunskapen har jag också insett hur vanliga gärdsmyg och rödstjärt i själva verket är; trots att man inte ser dem alltför ofta så sjunger de i var och varannan dunge och trädgård. Läten är kul!
Väl ute vid den lilla stenbron över Galterösund var rödbenan inte sen att välkomna mig med sina tjut. Kanske var den inte helt glad att se mig? Bästergöken gol, härmsångaren satt och pladdrade i sin vanliga buske och tornfalken ryttlade över gräsmarkerna. Det mesta var sig likt. Det är på tok för sällan jag kommer hit numera, bara några gånger per år, men oj vad jag trivs när jag väl gör det. Galterö är hemma, helt enkelt.
I naturdagboken kunde jag läsa att öns nestor, Lars Hellman, hade sett ett par snatteränder i Brandnäsviken tidigare samma morgon. Snatterand är riktigt ovanlig på Galterö, enligt Artportalen är det här blott andra gången den hittas här. När jag kom fram till viken var den till min besvikelse tom på snatteränder. Så går det när man tar sovmorgon! Men en annan fågel fångade min blick bland gräsänderna. Den var mindre och ljusare och när jag lyckades rigga upp tubkikaren visade det sig vara en mandarinand – en av världens vackraste fåglar! Visserligen är de som ses i Sverige rymlingar från fågeldammar och djurparker, och denna visade mycket riktigt upp en svart ring runt vänster ben när den klev upp på stranden, men det förtog ändå inte upplevelsen av en riktigt snygg fågel.
I viken gick också fyra mosnäppor i sällskap med en mindre strandpipare – kanske häckar den här i år igen? Två eleganta kentska tärnor fiskade i Kulmesund, och under dem simmade oroliga vitkindade gåsmammor med vita små dunbollar i släptåg. Som sagt var det mesta sig likt, men toppat med en färgsprakande liten asiatisk krydda.
Sammanfattningsvis är det härligt att vara tillbaka på västkusten! Att det just idag har upptäckts en svartpannad törnskata hemma i Uppsala är inget som bekommer mig. Jag ser fram emot en vecka som förhoppningsvis också har mycket spännande att bjuda på.
