Här fortsätter Jons dagbok.
Tisdag 26 maj
Snålblåsten ven kring knutarna i morse och även i näten var det snålt. De första nätrundorna, som nästan alltid är de mest givande, var helt tomma. Men så plötsligt hängde något där i den nedersta nätvåden. Det första jag såg var en rödaktig stjärt, det andra ett brett ljust ögonbrynsstreck, och sen såg jag strupen – en blåhake! Några tappra fåglar hade visst tagit sig hit under natten trots allt. Blåhaken var en ung hona och således inte så gnistrande som de kan vara, men honornas strupar är nog så läckra. En varmt persikotonad haklapp med svart inramning, flankerad av ljusblåa mustascher. Snyggt men inte pråligt!
Nästan lika uppseendeväckande var den bofink, även den en ung hona, som nätades en stund senare. Kanske dagens största överraskning? Hon borde såklart vara på häckplats för länge sedan. Det som gjorde det hela särskilt intressant var att hon hade en markant ruvfläck på magen. När fåglar ska ruva släpper de fjädrar och dun på en del av magen för att kunna ha direkt hudkontakt med ägg och ungar och därigenom värma dem på bästa sätt. Detta syns tydligt om man blåser på magen på en häckande småfågel och brukar tas som ett tecken på pågående häckning. På Nidingen häckar dock ingen bofink så den här honan måste ha kommit direkt från en misslyckad häckning, kanske någonstans i Danmark?
På förmiddagen gick även två rödbenor in i burarna på Playan, en hane och en hona (honan var klart större). De var båda omärkta och knappast hemmahörande på Nidingen. Var kom de ifrån, har de också misslyckats med en häckning och tvingats bryta upp? Eller bara inte kommit till skott?
För öns lokala rödbenor går det bättre. De är de enda av häckfåglarna som jag har saknat lite under veckan. De, som alltid brukar vara så upprörda och ilsket protestera när man närmar sig Kausan, har varit helt knäpptysta och låtit oss passera utan reaktion. Men så igår började de så smått ta sig ton och idag har det varit precis som jag minns det. Från takåsar och skorstenar annonserar de sitt missnöje så fort man har vägarna förbi. Antagligen har ungarna kläckts i dagarna och aktiverat föräldrarnas larmsystem.
Strandskatorna har inte kommit lika långt. De ligger ännu på ägg, tre stycken, som de placerat mitt i strandens stenskravel. Inte mycket till bo, men äggen är väl kamouflerade som de är. Strandskatan är en av de blott två svenska vadararter som bara lägger tre ägg. Fjällpipare är den andra. För alla övriga arter, stora som små, är det fyra ägg som gäller.
När strandskatorna ligger på ägg är de förutsägbara – de kommer alltid att komma tillbaka till boet. Detta är nästan vår enda chans att fånga de vuxna fåglarna. Tidigare i veckan har jag spanat på ett par som håller till på öns sydstrand, precis innanför sydvästudden, och lagt märke till att den ena av föräldrarna inte var ringmärkt. Som jag skrivit om tidigare vill vi gärna färgringmärka alla våra häckande vadare för att kunna hålla bättre koll på individerna. Därför iscensatte jag idag ett fångstförsök: en enkel liten bur placerades mitt över boet, föräldern gick in och lade sig för att ruva och sedan var det bara att plocka in hen. Hela processen gick snabbt, varje besök vid boet gjordes så kort som möjligt för att minska störningen och även själva ringmärkningen var raskt avklarad. Efter släppning återvände strandskatan direkt till boet och återupptog ruvningen, nu med två färgringar på vänsterbenet precis som sin partner. Uppdrag slutfört!
Strandskator ser bra märkliga ut och ännu mer besynnerliga är de på nära håll. De blodröda ögonen har en svart fläck på iris, precis nedanför mitten, som får pupillen att se avlång och oregelbunden ut. Näbben är som ett stort orange spett och är alldeles styv. Skärsnäppor, till exempel, har en betydligt mjukare och mer flexibel näbb. De har känsel längst ut, så att de känner om de träffar på någon insekt när de borrar ner näbben i dyn, och dessutom kan de öppna bara den yttersta spetsen av näbben medan resten hålls stängd. Det ser väldigt lustigt ut! Strandskatan använder sin näbb på ett annat sätt, vad de behöver är en hård och vass spets för att kunna bända upp musslor på bästa sätt. Näbbar är en hel vetenskap!
